KISS
För exakt ett år sedan stod jag vid den här tiden i en kö. Och det var inte vilken kö som helst, nej, utan det var kön till Kiss-konserten. Det där är en dag som jag aldrig kommer glöma i hela mitt liv!
"Det var den bästa men sammtidigt den värsta dagen i våra liv"
Enda sedan jag har varit liten har jag lyssnat på Kiss, de blev bortglömda några år men när jag började gymnasiet kom dem tillbaka som en våg som sköljde över mig och jag blev som galen i dem. Att få uppleva den här dagen - att få se dem i verkligheten var något som betydde och betyder jättemycket. Att sammtidigt ha turen at nästan så längst fram i publiken går knappt att beskriva hur jag känner för det. Men det var nog därför man också fick ta smällarna för att det var "den värsta dagen i våra liv" också. Du blev i princip ihälklämd (ni kan ju tänka er om vi stod nästan längst fram så var det iaf några tusen som stod bakom och klämde på) och knappt någon luft fick du inte heller. Det var pain att stå där när förband efter förband spelade och person efter person fick lyftas upp för att ha svimmat - Men allt blev som bortblåst när väl Kiss intog scenen.
Kännslan är obeskrivlig stor!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här dagen men tror nog många av er skulle somna innan ni läst klart då, så det får bli den här texten. Men det sista jag har att säga är: Hoppas, hoppas innerligen att de en dag kommer tillbaka hit till Sverige!!!
//Sara
"Det var den bästa men sammtidigt den värsta dagen i våra liv"
Enda sedan jag har varit liten har jag lyssnat på Kiss, de blev bortglömda några år men när jag började gymnasiet kom dem tillbaka som en våg som sköljde över mig och jag blev som galen i dem. Att få uppleva den här dagen - att få se dem i verkligheten var något som betydde och betyder jättemycket. Att sammtidigt ha turen at nästan så längst fram i publiken går knappt att beskriva hur jag känner för det. Men det var nog därför man också fick ta smällarna för att det var "den värsta dagen i våra liv" också. Du blev i princip ihälklämd (ni kan ju tänka er om vi stod nästan längst fram så var det iaf några tusen som stod bakom och klämde på) och knappt någon luft fick du inte heller. Det var pain att stå där när förband efter förband spelade och person efter person fick lyftas upp för att ha svimmat - Men allt blev som bortblåst när väl Kiss intog scenen.
Kännslan är obeskrivlig stor!
Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här dagen men tror nog många av er skulle somna innan ni läst klart då, så det får bli den här texten. Men det sista jag har att säga är: Hoppas, hoppas innerligen att de en dag kommer tillbaka hit till Sverige!!!
//Sara
Kommentarer
Trackback
